Vår Ruset

Den 18 maj i år var det vårruset. Från vår förening, Östansjö SK, hade vi i år med nöd och näppe fått ihop ett lag och efter mål skulle vi få våran picknickpåse. Vi som samlades vid rutschkanan, som vanligt, i år var Karin Scheppner, Maria Sandkvist, Pernilla Junvald, Agneta Sundvall, Angela Börjesson och så jag, Sara. Jag ska nu berätta min version av årets vårrus.

Jag tackade tidigt ja till att delta i vårruset, minnet från sist var bara bra, även om det då var i Norrköping och jag visste att banan var en helt annan här i Örebro. Någonstans i bakhuvudet fanns väl en tanke på att jag skulle ha tränat till loppet också. Så kom onsdagen den 18 maj och jag hade knappt sprungit en meter. Men som någon klok person sa, ”det viktiga är inte att vinna utan att deltaga” så jag packade ner mina träningskläder och regnkläder, det regnade nämligen hela förmiddagen och halva eftermiddagen. Det här kan bli en blöt upplevelse tänkte jag, men som tur var sprack det upp fram åt kvällen och vi fick till och med se lite sol,. Jag arbetar i Örebro och slutar där klockan 18.00. Starten gick 19, så det var bara att byta om på jobbet och bege sig mot Gustavsvik.

Det var kö, det stod alldeles stilla och jag blev lite småstressad. Och när jag satt där i bilen och undrade hur långt jag skulle behöva gå, kom jag på den briljanta idén att de som kommer först borde få parkera längst bort, dom har ju minst bråttom. Jag tyckte det hade varit jätte bra. Men så fick bussen äntligen åka ut i rondellen och jag fick komma fram till parkeringen. Som ändå var så nära att man såg Gustavsviks byggnaden. Jag tog mitt pick och pack och började gå mot rutschkanan. Vid entrén stannade jag och köpte, de för mig obligatoriska, skosnörena. I år var BRIS skosnören rosa. På min väg fram mot de andra fick jag lära mig att kvinnor visst har vassa armbågar, de som säger något annat har inte varit i närheten av toakön.

När jag anslöt mig till de andra var den någon som sa att vi skulle stå längst fram. Där man ska stå om man har som mål att komma under 24 min. (halva startfältet står där ungefär) men visst, det kan ju alltid vara ett mål. Så vi började ta oss framåt. Vi gick och gick och passerade en väldigt massa folk. Så var vi äntligen framme. Vi (jag och Karin) placerade oss lite i kanten, alldeles vid startrepet. När vi stod där och värmde upp som bäst kom det en och annan till och ställde sig där. Unga tjejer som verkligen ville springa på 24 min och gamla damer i jeans och schalett som gick hela vägen, en salig blandning helt enkelt. Straxt innan starten gick stod vi en bit ner i fältet, repet hade flyttat på sig.

Pang! Det var bara att börja springa. Jag la upp ett tempo som kändes bra, (alldeles för högt för en som är helt otränad). När vi kom till tunneln, alla som varit med vet vad jag pratar om och för er andra så kan jag bara säga att den är

placerad bara några hundra meter från staren. Det kan bli ganska trångt alltså, men det gick bra i år också. Men det ekar bra, vilket många kom på. Nej, dom var över 20 de allra flesta. Det känns fortfarande bra, trots att det är en uppförsbacke. Redan nu började man märka av det härliga publikstödet man får efter banan. Så kom vi upp i centrum och fram till den första vätskekontrollen. Vilket jag märkte på de många plastmuggarna som plötsligt låg mitt i vägen.

Vips var vi längst bort på banan och hade sprungit drygt två kilometer, bara hälften kvar alltså. Jag kände mig fortfarande som om jag skulle orka hela vägen. När vi sprang ner för Stortorget stod moderaterna där och delade ut stora vattenflaskor. Deras tanke var nog att man skulle ta dem med till mål. Det var inte deltagarnas tanke, det låg vattenflaskor överallt. Men under den korta tid jag var där var det ingen som snubblade. Här såg jag Karin igen som tydligen hade smugit alldeles bakom mig hela tiden. Så kom vi fram till Träffpunkt, varuhuset, och den andra vätskestationen. Här delade de också ut iste på flaska, åter flaskor och muggar överallt. Stackars de som får städa, särskilt eftersom dessa flaskor kunde skymtas bort i mot en kilometer bort.

Här blev jag också väldigt trött och det märktes att jag sprang alldeles för fort i början. Jag fick GÅ, attans, mitt mål var att springa hela vägen. Det var bara att bita ihop och försöka springa, det dröjde inte länge förrän jag började känna igen mig igen och visste att nu var det inte långt kvar till mål. Men var verkligen upploppet så här långt förra gången? Antagligen. Efter mål fick jag den efterlängtade medaljen och en påse, sen var det bara att hålla upp påsen så fick man en massa saker, som ett orange sittunderlag, en kexchoklad och en banan plus några mer saker. På min fortsatta färd mot de andra fick jag också ett flertal erbjudanden om prov träning, gratis. Ser jag till och med så otränad ut? När jag kom fram var Karin och Maria där och de trodde vi skulle få vänta lite på de andra så jag tog mina saker och joggade en bit till, till duschen. Det var skönt.

När jag kom tillbaka var de andra i mål och det var bara att slå sig ner till ett dukat picknick bord. Det bjöds på bland annat skinka potatissallad och cider. Vi satt där ett slag och diskuterade våra erfarenheter från årets lopp. Kvällen började lida mot sitt slut och vi tog alla våra saker och lämnade så sakta området, satte oss i bilarna och åkte hem igen. Vilken tid jag fick? 36 minuter och med det är jag nöjd med årets vårrus!    

Sara Börjesson